sofiaenlund

Hej. 

Det är länge sen nu, men för mig var det igår. Vet du hur ont det gjorde? Hur ont det fortfarande gör? Det måste vara något allvarligt fel i ditt huvud som gör att du kan skada en annan människa på detta sätt. Ett sätt som jag ser som det absolut värsta. Mina vänner vill kasta ägg på ditt hus, krossa alla fönster. De vill slå dig, skada dig - döda dig. Du skulle ligga i jorden om det inte vore för mig. Om det inte vore för att jag sagt ifrån. För vad hade det egentligen spelat för roll? Jag skulle ändå vara märkt med permanenta blåmärken från dina fingrar, fortfarande trasig, fortfarande förstörd, fortfarande död inombords. Så vad spelar det för jävla roll? Skulle jag bli frisk av ditt blod på mina händer? 

 

Jag fick bära halsduk för att dölja de skuggor du placerat från käkbenet och neråt. Långärmat för att gömma de märken jag gav mig själv - saxen blev min vän. Kräktes ibland så fort jag kom utanför dörren, för det kändes som om alla såg rakt igenom mig, såg min hemlighet - min smutsiga, jävla hemlighet. 

 

Jag låg på mitt rum och skakade in kramper när kroppen lade av i och med de förbannade tabletterna jag tog. Sen skar jag mig igen och så gick det runt. Så gick JAG runt. 

 

Jag hoppas att du inte är medveten om vad du gjorde emot mig. Hoppas så innerligt att du inte vet. För då skulle du väl sagt förlåt. Eller? För jag har inte förlåtit dig. Men kanske värre än det - jag har inte förlåtit mig själv. Tänker fortfarande ofta att det var mitt fel. Sjukt eller hur?

 

Du kan väl iallafall lova mig att i framtiden sköta dig. Lyssna och bejaka. Och framförallt! Skada aldrig någon på detta sätt igen. Kan du inte lova det? 

 

Så detta är ett öppet brev, till dig, min våldtäktsman. För det finns saker jag måste få sagt. För jag har inte gått vidare. Det kommer jag aldrig göra. Så ha ett roligt liv och burn in hell, ditt jävla smuts!

 

- Sofia.