sofiaenlund

Ungefär sen dagen jag föddes har hela livet varit fyllt av förtryck av allt och alla i min omgivning. Och jag förväntar mig att det kommer fortsätta så tills dagen jag dör om inte en kraftig förändrig och atitydsbyte sker snarast. Sexism, rasism, homofobi, mobbning, listan kan bli lång, är vardag. Lika naturligt som tacos och Melodifestivalen. 

 

- Att gärningsmännen bakom en grov gruppvålstäckt kan släppas fria utan straff är inte ovanliga nyheter, jag blandar ihop fallen för att de är så jävlajävla många. 

 

- Hur det kan bli så att antirasisterna får skit när de håller en demostration istället för rasisterna som kommer och skapar bråk. Motståndarna kallas ''våldsamma, aggresiva vänsterextrema''. Är jag ''vänsterextrem'' för att jag anser att alla har lika rätt till liv och trygghet? 

 

- Putins och Rysslands homo-lagar som får det att knyta sig i magen på mig. Våld, hot och mobbning är daglig rutin för så många som kommit ut som HBTQIA-personer. 

 

- Tänker folk ens på hur många barn och unga som gråter och ibland kräks för att de inte vill gå skolan? Att de inte ens orkar leva med sig själva på grund av allt hat som de möts av? 

 

Jag har fått nog. Jag vågar knappt lyssna på radion, läsa tidningar eller kolla min facebookfeed. För jag är så förbannat jävla äckeltrött på att behöva vara arg, ledsen, äcklad och besviken på mänskligheten varje dag. Jag har hört tillräckligt, men fortsätter lyssna. För någon måste bry sig. Vi är många, men långt ifrån alla. 

 

För mig finns inte en enda vettig anledning för att någon i världen inte skulle anse allas lika värde. Jag ser inte annorlunda på en person som kommer ut, men jag vill att hen ska göra det. För det ska vara lika fritt som att säga vilken skostorlek en har. Jag vill inte veta mer eller mindre om mina HBTQIA-vänners dateliv. De jag känner som flyttat hit eller vars föräldrar invandrat är jag bara glad ifall de trivs och ifall det finns något jag eller andra människor kan göra för att göra deras liv bättre. Och låt mig inte ens börja på sexismen. Hur många hundra år bakåt i tiden måste någon leva för att fortfarande se skillnad i värde och kompetens på till exempel mig och min bror. Eller min mamma och pappa. Mig och mina manliga kompisar. 

 

Och folk som säger att en debatt inte är deras för att ''de inte berör dem''. BULLSHIT. Jag må vara kvinna men för det är det ingen självklarhet att jag ska vara feminist (vilket jag ändå är), Men jag är svensk och hetero och kämpar ändå mot rasism och HBTQIA-hatet. 

 

En orättvis värld rör alla, även de med högre privlegium. Det är inte svårare än så.